Hej på er :)
Det är fredag idag, men ändå så kan jag inte känna någon "fredagsglädje" som många andra känner idag och som jag brukar känna i vanliga fall. Det är väl dels för att jag inte har gått i skolan och inte kan känna att det ska bli skönt att komma därifrån en helg och för att jag kommer att behöva plugga en del i helgen så det kommer inte att bli någon latjolajban-helg eller myshelg...Och dels för att jag mår så jävla dåligt just nu för att allting håller på att strula. Så nej, ingen fredagsglädje för mig inte.

Vet inte riktigt vad jag ska göra idag...Det beror lite på honom. Han kommer hit snart och jag känner på mig att det inte är av den anledningen som jag önskar att det var. Just nu vet jag bara att han ska komma hit och att vi ska prata och att jag ska äta middag med mamma och brorsan lite senare. Men jag gissar i alla fall på att jag kommer att spendera kvällen med Jannicke, jag vet att jag har sagt det många gånger förut men jag är så jävla glad att jag har henne just nu. Vet inte hur jag ska kunna tacka henne. Jag hade seriöst inte klarat det utan henne. Usch blir alldeles tårögd när jag tänker på hur det skulle vara utan henne. Visst, jag skulle ha min familj och dom är också ett enormt stöd just nu, men ibland behöver man också ha en riktig vän. Som man kan prata om allt med, som respekterar och älskar en för den man är. Jag tror att det finns vissa sidor eller saker som man känner att man inte riktigt vill visa för sin familj, så känner jag i alla fall. Vilka sidor och saker det är kan jag inte riktigt sätta fingret på, kan inte komma med något konkret exempel, vet bara att jag inte vill visa mig för svag för min familj (svag och ledsen kan jag självklart visa mig men inte så svag att jag känner att jag bara vill ge upp allting), vill heller inte visa när jag har misslyckats eller gjort något dumt. Och det är inte för att min mamma är en dålig mamma eller för att min bror är en dålig bror, utan det ligger egentligen helt hos mig. Jag vill att dom ska kunna vara stolta över mig, jag vill att dom ska tro på mig, se mig som en stark och duktig tjej. Jag vill inte att dom ska vara oroliga över mig, eller ledsna för något jag har gjort. Jag antar att det är för att jag älskar dom så mycket och för att dom betyder så mycket för mig. Och för att jag inte vill vara någon som helst orsak till att dom mår dåligt och är ledsna. Sen tror jag också att det handlar om att jag själv inte vill känna att jag har misslyckats. Jag har gjort mycket dumt och mycket där jag har känt att jag har misslyckats, men som bara har gått ut över mig eftersom jag inte har berättat det för min familj, hade jag berättat det för dom så hade jag sårat dom också och därmed så hade det blivit så uppenbart att jag har misslyckats, att jag har gjort något dåligt.

Ojdå, det var inte meningen att det skulle bli ett så långt inlägg egentligen, men jag antar att jag behövde skriva av mig...hehe :) Det är så för mig dom här jobbiga tiderna, men jag måste verkligen vara stark nu, kan liksom inte gå in i väggen, det har jag varken lust eller tid med. Är i alla fall glad att jag har en så otroligt fin vän och familj. Tack för att ni finns <3