Hejdär!
Har inte skrivit sen i måndags, känner att jag förmodligen har den tystaste och tråkigaste bloggen in the world just nu. Är fortfarande sjuk...Och dessutom jätte deppig, mår inte bra alls. Skönt att mamma kommer hem imorgon, så jag får krama om henne och få goda råd som bara hon kan ge, så jag kan rycka upp mig, för det här är inge kul alls...
Jag känner mig så otroligt ensam, jag vet inte varför, för jag är ju inte speciellt ensam? Jag har världens finaste pojkvän, världens bästa mamma och lillebror och jätte fina vänner. En vän som ska ha lite extra cred är Jannicke, hon har verkligen funnits där för mig och hon har alltid låtit mig få vara den jag är, hon har inte försökt att ändra på mig, jag älskar verkligen henne, massor. Det är lite konstigt men det är inte förräns nu på den senaste tiden jag har insett hur mycket hon verkligen betyder för mig och att hon verkligen är min bästa vän. Borde jag inte insett det lite tidigare? Jag har ju alltid älskat henne men jag har alltid haft andra vänner som har sagt att "vi är bästa vänner" och så har jag tagit det förgivet, men nu på den senaste tiden så har jag tänkt lite över hur en bästa vän ska vara eller vad det innebär (enligt mig) och då kom jag på att jag bara har en vän som passar in på den "beskrivningen" och det är Jannicke Skytén, jag älskar verkligen dig och jag är så jävla glad att jag har dig, speciellt denna tid, TACK!

Jag tror att det här med att jag känner mig ensam handlar om att jag har förlorat så många "gamla vänner" och då blir jag så osäker på vilka som är mina nya vänner. Vilka som är äkta och inte. Jag har stött på så himla många som inte har varit äkta, som har sårat mig så otroligt mycket, sådana som jag inte har fått vara mig själv med. Sådana som bara har tryckt ner mig för att må bättre själva. Tro det eller ej, men Blondinbella skrev ett så jävla bra inlägg om just sådana människor som trycker ner folk för att må bättre själva, "energitjuvar" brukar dem kallas och oftast så har man en eller flera "vänner" som faktiskt är så, tyvärr. Sen om det verkligen är äkta vänner det är det som är frågan och jag tror att det är det som jag funderar väldigt mycket över. För jag har nämligen ett antal "energitjuvar" som vänner, tyvärr, men som jag också kan ha otroligt roligt med. Men jag tycker verkligen att ni borde läsa Blondinbellas inlägg, för hon förklarade verkligen det bra, så kika in här: http://blondinbella.se/?s=watch+out!&search_submit=
Jag är inte direkt något "Blondinbella-fan" men ibland tycker jag faktiskt att den tjejen verkligen kan skriva/säga bra saker, hon är ju faktiskt ingen typisk "dumblondin" hon verkar faktiskt vara en riktigt klok tjej och väldigt mycket mognare än de flesta kända bloggerskorna. Sen att hon ofta kör med stilen "Lite finare, lite bättre" som den överklass-snobb hon är, det tycker jag är jävligt synd, men jag tror att man blir lätt så om man lever ett sådant liv. Jag hade säkert blivit likadan. Menmen, tycker faktiskt att hon verkar som en bra tjej :) men hon skulle vara ännu bättre om hon skippade den äckliga pälsen och snobbsnacket!

Tillbaka till ensamheten, eller något...En annan sak som kan vara orsaken till att jag känner mig ensam är nog min splittrade familj/släkt, jag har knappt någon kontakt med min pappa men det var ju inte direkt någon nyhet för er som känner mig, jag menar han har varit borta i nästan hela mitt liv så det är jag ju van vid, men bara för att jag är van så betyder det ju inte att jag inte bryr mig. För det gör jag, jävligt mycket faktiskt. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit över honom. Han är en del av mig som jag saknar och det gör att jag känner mig ensam, även fast min mamma har gjort allt för att "fylla den delen" så är det klart att jag saknar min pappa. Men det är tyvärr inte bara pappa som jag knappt har någon kontakt med, utan tyvärr så är det även hela släkten på pappas sida. För något år sedan så tog jag kontakt med både min faster, farmor och farfar och kusinerna, så vi pratar väl lite då och då i telefon eller på internet. Men det känns så "påplåstrat" så falskt...Man låtsas som att allt är bra eller så pratar man om hur dåligt det är. Jag tror i alla fall att det här med familjen/släkten också är en orsak till varför jag känner mig ensam...En annan orsak är nog min dåliga självkänsla och självförtroende, hade jag känt mig stark och trott på mig själv så hade jag nog inte känt mig så ensam som jag gör. Eller vad säger ni? Brukar ni känna er ensamma fast ni egentligen inte är så ensamma? Nej fy, det här var ju inte det gladaste inlägget direkt.Men jag kommer nog alltid vara ärlig, öppen och känslosam, även på bloggen, för det är sån jag är...Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: Bloggen är inte bara för eran skull eller för att jag tycker att det är roligt, utan även för min egen skull, för här får jag chansen att "lätta på trycket". Att skriva av mig alltså. Så jag hoppas ni inte dör av uttråkan ;)

Jag vill i alla fall ännu en gång tacka min bästa vän Jannicke, för att hon alltid har låtit mig vara som jag är och inte försökt ändra på mig, för att hon har tyckt om mig för den jag är och för att hon alltid har funnits där för mig. Jag älskar dig babe <3