Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig.
Fan, jag skriker efter hjälp, men ingen vill höra mig.
För alla bara skrattar och pekar och snackar,
folk trampar ner mig som en fucking dörrmatta.
Jag ber till min gud om ett eget himmelrike
för snart har jag livet på botten i Pinneviken.
För alla mina spöken, de besöker min själ
och förstör mina dagar. Fan jag önskar att du var här!
Jag är fast här på jorden,
besegrad av högre makter.
Vill lämna denna världen, flyga högt över landet.
Men mina vingar brast, mitt sinne blev fuckat.
Ingen vill förstå,
det finns ingen som fattar,
hur det känns att leva ensam med känslan,
alla hatar mig jag har aldrig blivit älskad.
Vinden kan vända men pass på att vänta!
Idag ska det hända jag är trött på att kämpa.

Hej...
Har inte skrivit på hela helgen, jag vet. Men det har hänt en massa saker och jag mår skitdåligt så jag har inte orkat. Orkar egentligen inte skriva nu heller men vill bara tala om för er som läser min blogg att jag lever. Och så måste jag göra av med lite tankar och skit. Jag kommer inte att berätta någonting om vad som har hänt här, inte än i alla fall. Jag orkar inte. Jag orkar inte ens tänka på det, ändå så gör jag det hela tiden. Det är så konstigt hur allting bara kan vända på en sekund, humöret, känslorna...I fredags så mådde jag ju ändå rätt bra först, eller gjorde jag inte det? Det är som att jag kämpar så mycket för att må bra just nu så att jag har glömt bort hur det verkligen känns. Hur känns det att må bra? Hur vet man när man verkligen gör det? Egentligen? Måste allting runt omkring en vara bra till 100% för att det ska räknas som att man mår bra? För i så fall så har jag nog aldrig gjort det, mått bra alltså. För alltid har det ju varit någonting? Bara det att ibland så har det varit flera saker och ibland så har det varit färre saker...Och det är när det är färre saker som jag har sagt att jag mår bra, det är i dom stunderna som jag har varit som "närmast" att må bra. Antar jag...För vem är det som egentligen har bestämt hur det är att må bra? Hur det ska kännas? Är det meningen att man själv ska veta när man gör det?

Det är som att det är några "grundsaker" som jag kommer att få leva med hela livet och må dåligt för, det är dom sakerna som finns där i dom stunderna då det är "färre" anledningar till att må dåligt, men i dom stunderna då det är flera eller många saker som jag mår dåligt för, då är det saker som har hänt, nya saker omkring mig som får mig att må dåligt. I dom stunderna så känns det som att jag jag ska gå in i väggen. En sån stund är det nu.

Enligt mig så finns det två olika sätt att må bra på...

1. Må allmänt bra. Då man är nöjd med livet och allting och inte har någonting att grubbla över.
2. Må bra för stunden. Då man gör någonting speciellt, är på en speciell plats eller är med en speciell person.

Nr 1 tvivlar jag på att någon har känt eller kan känna. Jag menar, finns det någon som är perfekt och har ett perfekt liv? Om att må bra handlar om att allting runt om en ska vara bra och att man är utan bekymmer, då har jag svårt att tro att någon någonsin har upplevt det påriktigt. I alla fall till 100%. Det finns säkert många som har känt att dom mår allmänt bra, i alla fall några perioder, men frågan är om det verkligen har varit det? Eller om det bara har känts så? För det är ju två olika saker. Att må allmänt bra kanske inte handlar om att allting runt omkring en ska vara bra, utan kanske om att allting är under kontroll? Eller i balans...Att man har lärt sig leva och hantera det som gör ont. Jag vet inte, men det kanske är så...

Nr 2 har jag själv upplevt och tror att dom flesta har. Alla har ju någonting som man tycker om att göra eller har någon speciell plats som man tycker extra mycket om att vara på och en speciell person som man mår bra av att vara med. Så alla har nog upplevt sådana stunder då man verkligen känner att man mår bra. Det känns som att det är sådana stunder som har fått mig att kämpa på i livet, jag har hur många sådana minnen som helst som jag ofta tänker tillbaka till, men att tänka tillbaka på dom är oftast inte någonting som jag blir glad av att göra, tvärtom, jag blir ledsen och önskar att jag alltid kunde ha den känslan som jag hade just i dom stunderna. Tänk vad bra jag hade mått då?

Vet ni? Det här är första gången jag har gett mig in på att försöka beskriva mina känslor och även om ni kanske inte förstod någonting av det jag just skrev, så känns det som att jag ändå beskrev någonting för mig själv och att jag fick saker bekräftat. Det var jätte skönt, det känns som en utav alla stenar just föll ner från mitt bröst och gjorde det lite lättare. Tyvärr så finns det många stenar som ligger kvar i en stor hög där inne någonstans...Några stenar till kommer jag nog att kunna göra av med snart, om jag försöker. Men några stenar kommer alltid att ligga kvar där. Det gäller bara att lära sig att kunna leva med dom. Men hur?

En paus från livet skulle jag behöva nu...