Usch, jag hittade dig på facebook. Du låg höst upp i någons vännerlista. Jag såg direkt att det var du. Jag ville bara kräkas. Jag har alltid vetat om att du har facebook, jag menar, vem har inte facebook idag? Jag har sett dig i folks vännerlistor förut, men har alltid försökt att inte se och låtsats som att jag inte vet vem du är. Men idag så såg jag dig och jag vet inte riktigt varför, men jag gick in på din sida. Egentligen så är det det sista jag vill, att se dig igen. Men jag ville på något sätt se om jag kunde se några spår av mig eller den natten i ditt liv idag, så som det finns i mitt liv. Men det fanns ingenting...Du verkar leva på som vanligt. Du vekar må bra. Men vad hade jag att förvänta mig egentligen? Du tycker väl inte ens att du gjorde något fel. Du lever i förnekelse och jag har helt plötsligt blivit boven i dramat. Det är tydligen jag som har gjort fel. Det är jag som ljuger. Det är jag som är dålig. Ja det har du fått alla att tro och jag står ensam. Ensam med sanningen. Hur sover du om natten? Tänker du någonsin på mig och på vad du gjorde? Eller har det inte påverkat dig alls? Så många frågor och inga svar...

En sak är säker, jag har feta ärr efter dig som ibland går upp och blir till blödande sår. Men jag lever i alla fall med sanningen.

Du har samma profilbild som förut, men den ser ändå inte likadan ut. Inte i mina ögon. Nu ser jag ett äckligt monster. Det gjorde jag inte innan den natten. Jag kunde inte undgå att titta på dina feta äckliga läppar som förbjudet har kysst mina läppar och på dina händer som förbjudet har rört min kropp. Jag ville bara kräkas. Ändå så fortsatte jag att plåga mig själv med att titta. Jag tittade på dina ögon, försökte se någon glimt av förlåtelse eller mänsklighet men jag såg bara ett monster. Ett monster som har kommit undan med sin onda handling. Som den där onda blåa bruden på xmen, Mystique tror jag hon heter, hon som kan göra sig till någon annan, vem som helst och alltid lurar folk. Fast, skillnaden är att du alltid har samma skepnad. Men samma känsla av frustration finns där, som när man tittar på xmen och vet att hon lurar någon och man inte kan göra ett skit åt saken.

Dina feta kinder såg ännu fetare ut och tillslut kändes det som att dom flöt ut på hela skärmen. Att se dig igen påminde mig om hur mycket jag hatar dig. Det känns som du tog en del av mig den natten som jag aldrig kommer att få tillbaka.  Och jag hatar att folk är så dumma i huvudet och tror på ett äckel som dig. Att dom låter mig stå ensam. Vad har jag gjort dom? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Och vad har du gjort för att få dom att tro på dig? Fast, du fick ju mig att lita på dig så det kanske inte är helt omöjligt...Eller, det är ju inte speciellt svårt att vinna mitt förtroende. Du behöver i princip inte göra någonting alls mer än att verka trevlig. Men vem vet, du kanske har olika skepnader trots allt.

Jag tänker ofta på vad jag kunde ha gjort annorlunda den natten. Det första som kommer upp är att jag inte borde ha varit så naiv och litat på honom. Det andra är att jag borde ha vänt om redan vid första känslan av att någonting inte stämde. Det tredje är att jag borde gjort mer motstånd än vad jag gjorde och sprungit därifrån. Jag vet att det är försent att tänka så nu och att det som hände inte kan bli ogjort. Jag vet även varför jag inte gjorde de här sakerna...

Varför jag inte gjorde den första saken beror på att jag alltid har varit sådan, sådan som tror gott om alla, som tror att alla är snälla och att ingenting kommer att hända. Den andra saken har lite grann med första att göra, jag hade känslan av att det var någonting som inte stämde men bestämde mig genast för att jag bara var larvig och att känslan jag hade var helt fel och att varför jag hade den känslan var för att en sak som har hänt mig tidigare har gjort att jag är rädd för allting. Den tredje saken har lite med den andra saken att göra, eftersom jag vet att när jag gjorde mer motstånd när den här andra saken hände mig så blev det bara värre så då trodde jag att det skulle bli det den här gången också, därför så gjorde inte jag mer motstånd eller sprang därifrån. Istället så gav jag tillslut upp. Och det är nästan det som är värst. Men jag vet också att allt det här inte spelar någon roll, för han gjorde fel, inte jag.

Jag önskar att alla en dag får reda på sanningen om den natten, om honom. Att alla tror på mig. Och jag hoppas då att alla dom som inte har trott på mig känner sig riktigt jävla dumma. För även dom har skapat smärta hos mig. Det är dom som har fått mig att känna mig ensam i det här. Ensam med den hemska sanningen. Och dom har även gjort det ännu svårare för mig att leva med det här.


You can take my body, but you can't take my soul